Mini-intervju med Anna Nygre

Några frågor till Anna Nygren

Redaktören: Vad skiljer Agnes album från dina tidigare böcker?

Anna: Dom tidigare böckerna har varit mer som ett enda foto, eller en enda sång, eller kanske som en sån mini-cd-singel med två sånger, eller en fotoremsa (det blir som lite materiell nostalgi här) - då är detta fotoalbumet. Det hela. Eller det som blev kvar. Så långt man orkade med att klistra in och fixa det. I albumet är det som olika nedslag. Olika händelser och olika vinklar.

Redaktören: Hur skulle du beskriva huvudpersonen Agnes?

Anna: Agnes är nog en person som alltid kommer från ett annat ställe. Som hamnar nånstans och går upp i situationen och relationen i ett försök att fatta hur man kan vara på platsen. Platsen är också en person. Agnes älskar olika personer, blir besatt av dom, älskar att bli besatt. Men alla dessa personer är också obegripliga för Agnes och enda sättet att liksom förstå är att bli. Så då förvandlas Agnes till en självutplånande stalker. Det funkar inte alltid så himla bra. Inte i sammanhanget. Agnes är liksom lite i osynk. Det är ju ganska destruktivt dårå. Men också, det beror på hur man ser det. Om det inte finns nåt alternativ då är det inte bara dåligt, det är också, det som är.

Redaktören: På baksidestexten står det att Agnes ser världen från en skev vinkel. Vad innebär det?

Anna: Jag tror att kanske, är det lite mer som ett kisande, att liksom knipa ihop ögonen lite och kanske luta huvudet. Då är det som att saker som är olika kan bli lika och saker som är lika blir olika. Det är liksom väldigt konkret ett sätt att kolla på världen. Och att försöka å ena sidan få saker att passa ihop och å andra sidan att vrida verkligheten så att man kan hitta på lite. Jag tror det är ganska mycket så jag själv ser världen, som om det finns inte riktigt en bestämd riktning för ögat, och det gör allt svårt att fatta, samtidigt som det finns en sorts nödvändig nästan tvångsmässig magi i det.