Som ett tillstånd. Jag vaknade av att det brände i huvudet. Jag kunde inte andas utan att kräkas och jag tog mig till badrummet. Ett hemskt ljud i mitt huvud. Jag kände hur det kom från köket. Jag gick in dit. Ett rum som alltid skrämde mig. Jag hörde ljudet från kylskåpet och frysen det åt som om maten åt mig min hjärna. Det var ett metalliskt ljud som gav mig blodsmak i munnen. Vatten rann över golvet. Frysen hade stått öppen. Det var barnen som inte stängde. Jag hade migrän. Jag trodde det var kylskåpets fel.

Toapappret var slut så jag torkade spyorna från munnen med baksidan av handen, huvudet fortsatte dunka. Jag behövde duscha. Jag kröp upp i badkaret och satt som ett djur. Lät det rinna över mig.

Det var fortfarande mörkt när jag kom ut ur badrummet. Morgonen kom långsamt här.

*

Jag gick igen till köket. Det blixtrade i mig. Jag hittade rester efter barnens måltid. Jag åt där tuggor redan tagits. Kokade te och stal socker. Stora mängder. Jag behövde energin nu. Allt som kunde hålla mig varm och rörlig.

Jag la mig på golvet på rygg. Jag hörde barnen göra morgon. Jag lyssnade och försökte få ljuden att försvinna i dimman. Sen vandrade jag runt på kyrkogården. Bland gravarna en existens. Mina uråldriga steg. Jag hade trasiga strumpor och kläder och försökte dölja hålen, fylla dom. Det behövdes något varaktigt. Jag läste om kvinnans existentiella situation. Jag försökte bli, att vara i blivande. Det kändes som att simma i något grumligt. Det var något här som aldrig blev klart.   

*

Kylskåpet blev det jag ordnade allt runt, all min huvudvärk, allt mitt liv. Jag kunde inte stå ut med att barnen lämnade halva saker. Jag började snart stjäla. Kylskåpet mådde bättre när jag kammade det, kylskåpet behövde att jag plockade dess löss och klämde dess blemmor, tog hand om, barnen kunde inte ta hand om, jag måste ta hand om och röra mig ut ur det tillåtna.

Jag föreställde mig att det var Syskonet som ätit barnens mackor. Det gjorde det lättare att svälja. Det gav mig känslan av att återknyta till mitt eget barn. Jag tänkte varje kväll att jag saknade Syskonet, men det var inte dess halvvuxna manskropp jag saknade utan den lilla, det barn som saknade pojksinne och lät mig mata det som en hund. Lät mig stjäla. Lät mig tappa bort dess saker. Jag saknade den unge jag var med Syskonet. Fastän omöjligtvis född som människa så låg jag nära denna hundpojke. Släppte in barnen i mitt rum när dom inte kunde sova och Selma var på jobbet.  

* 

När jag beskrev Tillståndet för Selma sa hon att hon kunde fixa migränmedicin åt mig. Dom fick provkartor. Man fick såklart egentligen inte ta hem men alla gjorde. Hon hade inget hemma nu men om det var kvar imorgon så skulle jag bara ta en sån. Den var testad så ingen fara.

Tabletten låg som en pärla i min hand.

Min hand var ett hjärta.

* 

Företaget skickade texter till mig och meningen var att jag skulle skriva om orden i Korrekt Form, men också få in alla ord som kunde trigga att man klickade och sökte. Det tog tid och jag stack kniven i orden och det kändes som stack jag kniven i strupen för det blev så fult när jag skrev. Efteråt skulle jag skicka en faktura. Han som gav mig jobbet sa att det kunde göras var som helst och snart skulle jag lära mig att göra det jättefort. Programmet som skickade fakturan hade ett blått huvud som hoppade runt på sidan, det sa Hej Agnes! 

Det utbetalades: 879 kronor.

Jag betalade hyran: 3500 kronor i kontanter som jag tog ut från mitt bankkonto i automaten på torget tre hållplatser bort. Pengarna hade kommit till kontot från mamman som sa att vad en mor måste göra. Hon skrev varje månad att pengarna var där, jag svarade inte att jag visste, eftersom jag var så i synk med mitt bankkonto, jag svarade att jag mådde bra.

*

Selma sa att jag inte behövde bry mig när barnen slog varandra. Sam skulle skrika men det var bara för att han saknade muskler. Jag behövde inte lyssna. Hon sa att det fanns ett litet gym i källaren som alla var fria att använda. Hon skulle gå på ett löpband. Hon skulle styra upp allting nu hon behövde någon som bodde i rummet. Hon gav mig mat hon var mycket mycket givmild. Jag tog emot det och åt skulden. Hur skulle jag någonsin kunna ge tillbaka. Jag bara fick och fick och tog och tog. Jag var ett slukhål fyllt av detta ondskefulla. Jag åt kroppar och rum. Jag tog det in i mig, tog det till min egen värld. Den som bara var min och varifrån inget kunde komma ut.

* 

Selma städade mitt rum och det fick mig att känna mig som om väldigt liten. Något i mig bad till Selma att vara Mamman. Att den platsen skulle fyllas. Det fanns så mycket där som brast. Om jag bara. Hon skulle kunna hålla mig som modern. Hon skulle kunna göra vad hon redan gjorde och säga Min dotter. Jag skulle placera något av mig i hennes händer. Hon skulle hålla det varsamt. Bära det genom rummen.

* 

Jag saknade alla mina flickor och i detta la jag in dom i Selma. Hon bad mig klippa bort flätorna ur hennes hår och jag smekte hennes hårbotten medan jag gjorde det. Jag kände mig nära när jag kunde göra något för.

*

Jag höll Selmas avklippta hår i mina händer. Jag samlade ihop det och la i en påse. Det var meningen att jag skulle slänga den men istället tog jag med den in i rummet. Jag la den bakom madrassen. Jag drömde på natten om hur jag blev ett litet kryp som tog sig in i påsen och krälade runt bland håret. Det klappade mig och smekte mig och var mjukt mot min hud mitt skal. Ibland plockade jag fram det för att titta på det. Jag tänkte på hur jag drog fingrarna mot hennes hårbotten. Jag tänkte på det som om kärlek.

* 

Jag kom inte tillräckligt nära mig för att förstå vad som skedde. Jag försökte verkligen begripa vad som hände med mig, vad jag kände vad jag tänkte, men det fanns en hinna som jag inte kom igenom. Något i mig förblev för evigt dolt. Jag rispade skrapade och skar men hinnan bestod. Den var mjuk och följsam, elastisk. Jag kunde inte. Jag hade mycket mycket. Jag hade skal runt huden, det växte fram vita flagnande fläckar. Jag smörjde tjockt med christmas edition men det hjälpte inte och jag förlorade min sista ägodel min hud.