Debutantporträtt: Anna Nygren

Å gud. Jag skäms så himla mycket. Det är så pinsamt att vara debutant. Det är så skämmigt att skriva detta. Känner också enorm skam över min bok. Skäms över vad den är. Det är pga den är stöld. Jag har (som, obviously, alla ”författare” antagligen gör) stulit en massa storys och repliker, från folk jag känner och inte känner. Tänk om dom känner igen det! Tänk om dom blir arga, eller glada, eller bara, får för sig att påpeka det för mig. Så. Pinsamt. Jag känner att det är omoraliskt. Jag har en väldigt stark känsla för moral. Därför är i princip allt jag gör djupt omoraliskt. Jag har stulit så mycket. Och nu kommer det ut. Jag känner mig som ett barn, som ertappas med att snatta, som leds ut ur butiken med händerna på ryggen och en väktare med nollställt eller kanske smått vänligt ansikte gående bakom. Jag har stulit allt jag skrivit. Oftast ids jag inte ens byta namn. Viktor heter Viktor. Någon berättade för mig om Carola när hon var ensam. Bengt finns på riktigt, fast nu är han död. Hélène Cixous skriver i Medusas skratt: ”Flyga och stjäla, det är den kvinnliga rörelsen, stjäla i språket, få det att flyga.” Jag tycker om att tänka på detta, som ett sätt att maskera min kleptomani till en feministisk strategi. Jag känner att jag vill tatuera FÖRLÅT i min panna. Om jag varit en sån som druckit alldeles för mycket på en hemmafest där någon gjorde tatueringar i köket på fulla gäster, då hade det kunnat bli så att jag vaknade upp till detta FÖRLÅT. Å gud. Det hade varit så pinsamt. Endast detta, att ge ut en bok, att skriva denna text, endast detta är värre. Så. Pinsamt. Men, obviously. Jag sväljer skammen. Älskar smaken av den. Söt och seg. Jag viskar: Förlåt. Högt säger jag: Tack.

Mimmi Corneliusson
Fotograf: Eva Cederwall